MIXTAPE. I dag är det premiär för en serie mixtape med rubriken “This is Reggae Galore”. Vi kommer blanda högt och lågt, nytt och gammalt, bra och ännu bättre. Det kommer bli dub, dancehall, reggae, ragga och allt möjligt. Olika teman varje gång, men alltid riktigt bra.
Det första mixtapet heter Strictly Classic och är, precis som det låter, en mix av reggaeklassiker och personliga favoriter.
Lyssna och ladda ner This is Reggae Galore Vol. 1 på Soundcloud.
I snart två år har vi förgyllt stockholmarnas torsdagskvällar med stadens bästa barhäng på Judit & Bertil. Vi har blandat reggae, dub och dancehall med lite hiphop och fantastiska gäster så som Jnr. Mark, Viktorious, Stereo Steppers, Fast Forward, Finn The Giant, Reggaemani och New Romantic Hifi. Nu finns våra J&B-kvällar som playlist på Spotify!
Sedan starten har massor av människor undrat om vi inte kan göra “typ den ultimata spotify-listan med reggae”. Det kan vi förstås inte. Det kan nog inte någon. Dels för att mycket av det vi spelar på Judit & Bertil inte finns på Spotify, och dels för att reggae är en närmast omöjligt stor genre. Men nu har vi gjort ett försök. Vi har satt ihop en lista med drygt två hundra väldigt starka spår, perfekt för att barhänga hemma i köket eller förfesta med. Ett soundtrack till dina vårkänslor helt enkelt. Inte riktigt som att hänga på Judit & Bertil, men något åt det hållet.
Klicka, shuffla och njut!
Listan kommer växa med tiden.
På lördag 20 april möts Topaz och Stereo Steppers i en soundclash på Arena i Stockholm, arrangerad av Reggae Sweden. Det blir Topaz första clash på över fem år och de båda sounden förbereder sig in i det sista. Utgången är allt annat än säker.
Topaz sound är veteraner på den svenska soundsystem-scenen. Sedan slutet av nittiotalet har de arrangerat klubbar och clasher, spelat in dubplates och släppt musik. Med Rigo, medlem i Infinite Mass med mera, som förgrundsfigur har man på många sätt hjälpt den svenska dancehallscenen in i vanliga människors vardagsrum och mediala sammanhang.
Stereo Steppers, som består av Oskadus och Quickhead (selectors) och Joey (MC), är knappast några duvungar i dancehallkretsar, även om de inte varit med riktigt lika länge som Topaz. De startade 2003 och har ägnat de senaste åren åt att profilera sig som ett tydligt clashsound.
Noggranna förberedelser och hårda ord
Som brukligt har det kastats några hårda ord mellan de båda sounden inför clashen, om än med viss ödmjuk glimt i ögat. Först ut var Topaz som i den här videon förklarade hur de tänkte förvandla Joey Stereo till “mono” och ta död på Oskadus. Dagen därpå följdes den upp av en något mer dramatiserad diss från Stereo Steppers sida. Bland kommentarerna kan man skönja att Stereo Steppers tog hem den första poängen.
I Hasan Ramics eminenta podcast-serie “Svenska Dubplateakademien” har de båda sounden den senaste veckan talat om sin syn på dubplates och soundsystemkultur. Båda avsnittet (samt förstås de två tidigare i serien) är väldigt givande för såväl nybörjare som veteraner i dancehall- och dubplatekulturen och given uppvärmning för alla som ska gå på clashen i Stockholm. Lyssna på dem här.
Ett stort frågetecken inför clashen mellan Stereo Steppers och Topaz är i vilken form de sistnämnda egentligen är. Det har varit tyst från soundet i fem år och ingen, allra minst Stereo Steppers, vet exakt vad de har att vänta.
– Det finns säkert en massa teorier om det där, men i slutändan handlar det om praktik, inte teorier. Om man jugglar regelbundet så låter man på ett sätt. Jugglar man inte… ja, då låter man annorlunda. Och där skiljer vi oss från Topaz genom att vi praktiserar en hel del, säger Oskadus.
– Det är irrelevant vad de har gjort eller inte gjort sedan de clashade senast. Om de har gjort si eller så spelar ingen roll, vi jobbar på ungefär samma sätt ändå. Vi ältar inte det där så mycket. Det får andra göra, säger Joey.
Topaz gör comeback
Topaz har inte varit aktiva sedan 2007 då de (nästan) clashade Immortal Sound. Flera av soundets medlemmar har varit musikaliskt aktiva på andra håll, men tillsammans gör man gemensam sak först nu. Rodrigo Pencheff förklarar varför.
– Det krävs mycket dedikation och arbete för att hålla det tempo som vi höll och i stället för att köra halvhjärtat så känns det som att vi i stället valde att hålla låg profil. Det handlar alltså inte om att vi inte har clashat, utan mer om att Topaz som sound inte varit så aktiva.
– Vi har under lång tid funderat på att komma tillbaka och det känns att med denna clash sätts Topaz-maskineriet igång igen. Inte bara med denna clash utan med fler events, rytmer och annat.
Topaz förklarar hur deras förberedelser till stor del handlar om att sortera och damma av gamla dubplates.
– Vi har alltid, sedan starten runt 1997, voicat dubplates med både jamaicanska och svenska artister och vi har inte lagt ner den grejen. Vi kanske inte har voicat så ofta som förr men ändå valt att voica de artister som vi har haft tillgång till eller jobbat ihop med, säger Rigo.
– Vi har många dubs på acetat och många dubs som är väldigt slitna så vi försöker hitta originalinspelningarna för att mastra dem. Sedan så spelar vi in en del specialer för den här clashen också. Sen finns det inte mycket mer att göra. Det är bara att ta det som det kommer och köra hårt.
Stereo Steppers förbereder sig noga
Till skillnad från Topaz så har Stereo Steppers varit mycket aktiva de senaste åren. De har spelat på olika klubbar runt om i Sverige och clashat flera gånger. Därför ser deras förberedelser lite annorlunda ut.
– Det enda vi kan göra är egentligen att titta över vårt material och göra ett urval. Vad vill vi spela? Vad vill vi inte spela? Helt enkelt resonera kring vad vi behöver göra och vad vi inte behöver göra, säger Oskadus.
– En sak som utmärker oss som clashsound är att vi kommer välförberedda. När vi kommer dit vet vi vad vi vill spela. Samtidigt är vi förstås förberedda på att allt kan hända. Spelar de fem låtar som vi tänkte spela, då har vi förstås fem i reserv, fyller Joey i.
Stereo Steppers befann sig nyligen på Jamaica. Men det var inte för stränderna, drinkarna och solskenets skull. Tvärt om. Det var vad Joey kallar en “dubplateresa” med hårt slit i studion från morgon till kväll och sedan besök på olika soundsystems på nätterna.
– Det är på Jamaica och i Kingston som det händer. Du kan få oerhört mycket gjort på väldigt kort tid. Att sitta i Sverige och maila fram och tillbaka… det blir inte samma vibb. Det kostar mer, det tar längre tid och är mycket tråkigare, förklarar Oskadus.
“Dagen då Stereo Steppers dog”
Topaz har inte varit aktiva på reggae- och dancehallscenen på flera år, och de påstår sig veta ganska lite om det motstånd som väntar på lördag.
– Jag antar att de vet allt om oss och kommer att försöka använda det till deras fördel. De verkar vara väldigt dedikerade i alla fall och jag misstänker att det är väldigt viktigt för dem att vinna eftersom vi i Topaz ändå varit de som satt svenska dubplate- och soundclashscenen på kartan. Man vet aldrig vad som händer på en clash, men vi kör hårt och ska underhålla publiken så att det blir en kväll att minnas. Dagen då Stereo Steppers dog.
När jag frågar Oskadus och Joey i Stereo Steppers hur de ser på motståndet, och om de tror att Topaz har en chans mot dem är svaret kort, koncist och självsäkert.
– Nej.
Scenen måste växa
Även om Stereo Steppers och Topaz kommer ägna lördagskvällen åt att i möjligaste mån smula sönder varandra både verbalt och musikaliskt har de en sak gemensamt: de brinner för den svenska soundsystemscenen.
– Det känns som att den tappat lite fart, men det är grymt att det finns några sounds som clashar och spelar in dubplates ganska regelbundet, säger Rigo i Topaz.
– Dessutom har reggae- och dancehallscenen växt otroligt mycket och musiken har etablerat sig ganska bra i Sverige, vilket är något som man alltid, sedan man började med detta, har strävat emot. En shout out till alla som bidragit till det!
Stereo Steppers fokuserar på clashscenen som både snubblat och haltat fram de senaste åren. Att ha soundclash som ambition är både torftigt och ekonomiskt lönlöst i det här landet. Men Stereo Steppers tänker satsa internationellt och har ett recept för hur den svenska clashscenen skulle kunna växa.
– Vi skulle vilja clasha varenda vecka. Men då måste svenska clasher först tas till en ny nivå och göras begripliga och tillgängliga. Man kan inte stå och snacka låtsas-patois och rabbla floskler. Man måste vara tydlig, veta vad man ska spela och hur man vill leverera. Dessutom tycker vi att det borde arrangeras fler små anspråkslösa clasher. Ett par sounds som kör några rundor. Det behöver inte vara så allvarligt, säger Joey.
– Det vore bra om clash i Sverige blev mer avdramatiserat. Nu blir det så upphausat och en massa snack om vem som ska vinna och vem som ska förlora. Det får inte bli för mycket “reggaequiz” av det. Man måste respektera att folk som inte är clashnördar kommer till en clash och är med och utser vinnaren. Clash är inte summan av vilka låtar som spelas, det är mycket, mycket mer än så, avslutar Oskadus.
Björn Owen Johansson
• Läs mer om clashen mellan Stereo Steppers och Topaz på Facebook.
• Följ Stereo Steppers på Facebook
• Följ Topaz på Facebook
• Följ Reggae Sweden på Facebook
I går var det premiär för Stockholms nya reggae- och dancehallklubb LOUD:R. En stor satsning med höga ambitioner och riktigt hög kvalitet. Bakom klubben står Link Up Bookings (Öland Roots) och Safari Sound och premiärkvällen bjöd på en magisk konsert med ett av de hetaste namnen på reggaescenen just nu – Chronixx.
LOUD:R kommer satsa på stora live-akter vid varje klubbtillfälle och har två dansgolv. Ett med fokus på dancehall och ett med roots, rubadub och tidig dancehall. På premiärkvällen spelade Safari, City Lock och Tony’s Hifi. Genom sin storlek och höga ambition fyller den här klubben onekligen ett stort tomrum i Stockholm.
Kvällens allra största behållning var förstås Chronixx. Han lyckades utan tvekan leva upp till de skyhöga förväntningar som hajpen kring honom har skapat. Han visade sig vara något så ovanligt som en reggaeartist som utan konster lät sitt låtmaterial stå i centrum. Knappt några mellansnack, inte några pull ups och långa utdragna dubpartier där huvudpersonen själv struttade omkring, dansade lite och tycktes trivas utmärkt. Precis som publiken.
Sveriges trevligaste festival fyller 10 år och växer till tre dagar. Med artister som Soom T, Tarrus Riley och ett återförenat Svenska Akademien är förutsättningarna för ett fantastiskt tioårsjubileum mycket goda. Men faktum är att festivalen kunde gått i graven för några år sedan. Alex Sjöbäck, Olof Svensson, Merhawi Kidane och Johan Grusell berättar om festivalens historia, största ögonblick och framtid.
Hur går det med förberedelserna för festivalen?
– Förberedelserna går fantastiskt bra. Vi är i stort sett färdigbokade och arbetar nu mycket med praktiska saker till festivalen. Allt måste ju fungera extra bra när man firar 10-årsjubileum. Både för vår egen skull, men framför allt för artister och besökare. Sen vill man ju ha lite extra happenings som kräver en hel del arbete också. Men det känns som vi har börjat lära oss hur man gör det här nu!
Ni växer till en tredagarsfestival i år. Vad innebär det för publiken?
– Vi känner att vi måste ha tre dagar för att kunna ta in fler akter helt enkelt. Det finns så många som vi vill ska spela och det är trots en tredagars-festival ändå svårt att få in alla man vill. Hoppas alla artister som ännu inte fått chansen att spela också har förståelse för det. Sen är det också så att två dagar känns som det tar slut så förbannat fort. Man hinner liksom bara bygga upp festivalen och så är det slut igen. Vi vill ju att man ska åka ifrån Öland Roots och känna sig färdigfestivalad för året.
Vilka är era absoluta drömbokningar?
– Vi har gjort ett par av våra drömbokningar redan faktiskt. The Gaylads och Peps Persson är ju två bokningar som känns riktigt kul att man har gjort. Och sen har vi ju en nutida artist som vi tycker redan har nått legend status som ska spela på 10-årsjubileumet, och det är Tarrus Riley!
– Men den absolut största drömbokningen vi har kan vi inte säga, för den är gjord till årets festival och släpps längre fram.
Ni har alltid varit väldigt bra på att upptäcka och lyfta fram nya svenska artister. Kan vi vänta oss det i år också?
– Det hoppas vi att folk tycker. Vi har ett par nya akter släppta som vi tycker är riktigt intressanta artister som vi är väldigt glada att de ska spela hos oss. Partiet är ju ett band det gått riktigt bra för sedan de spelade hos oss förra året. Dansksvenska Fastpoholmen är ett annat intressant band som vi verkligen kan rekommendera. Men det kommer mycket fler band och artister inom kort, så håll ögon och öron öppna!
Har ni någonsin varit nära att ge upp?
– Vi har varit nära att ge upp otroligt många gånger. Sanningen är faktiskt att festivalen har varit nedlagd ett par veckor hösten 2010, sen frågade vi oss själva vad fan vi höll på med och så drog vi igång allt igen. Det här är du nog den första som får höra. Haha. När man jobbar med en festival ideellt och det är som att ha en 50 % anställning på ett vanligt jobb, utan att få pengar så blir det lätt så. Men i slutändan så är det så jävla roligt att det blir att man kör på ändå. Man får så mycket tillbaka av besökare, vänner och artister att det i slutändan är värt allt slit.
Nämna några händelser eller ögonblick som varit extra stora för er under de här tio åren.
– Det är så många personliga ögonblick som är så svåra att förklara för andra, men det finns väl ett par vi kan nämna. Som att se The Gaylads uppträda för första gången i Europa någonsin i ösregn på Öland. Det är ju en ganska sjuk händelse som man nog får svårt att överträffa. Det har man nog med sig resten av livet.
– Att köra en artist som Konshens, som enda bandspelning på sin europaturné, innan hans stora genombrott är också en sak man blir lite stolt när man tänker tillbaka på.
– Att andra året, 2004, se att det visst kom dubbelt så mycket folk, 900 personer, som vi hade räknat med till festivalen. Vi fick ta ned campingstängslet för att alla skulle få plats på campingen. Vi tyckte det var total kaos då. Ett roligt minne.
Öland Roots äger rum 11-13 juli i Sandbergen på södra Öland. Bland de klara artisterna finns bland andra Tarrus Riley, Soom T, Glesbygd’n, Dub Incorporation, Svenska Adademien, Kultiration, First Light och sounds som City Lock, Garabedian och New Romantic Posse.
Efter några hektiska år med ständiga turnéer valde Serengeti att göra 2012 till ett år i kulisserna. Där smidde de planer, skrev låtar och producerade musik. Nu är de tillbaka i rampljuset.
– Under 2012 bestämde vi oss för att ligga lågt med spelandet för att få tid och inspiration till att börja på vår andra fullängdare. I oktober började vi spela in, och har nu snart ett färdigt album. Vi har alltid många järn i elden och har under tiden dels gjort soundgig med Lady Louise, samt producerat, spelat in och varit med och släppt Frida Scars debut-EP “Schhh”.
Nu släpper ni ny singel och video, och ett nytt album är på gång. Berätta om det.
– Ja, vi har precis i dagarna släppt singeln “Keep keepin on” som är den första oficiella singeln, producerad tillsammans med mästaren Partillo, för Partillo Productions. Förutom Partillo så har vi även arbetat med flera jamaicanska och tyska producenter samt med Kapten Röd. Vi behöver bara finputsa och spela in det sista, sen är albumet klart. Vi har varit noggrannare denna gång, och försökt överträffa oss själva, vilket det känns som att vi har klarat bra.
Hur ser er framtid ut just nu? Satsar ni fortfarande internationellt?
– Planen är att fortsätta expandera, vi vill gärna fortsätta spela runt om i Europa och Afrika, samtidigt som vi längtar efter att få möta den svenska publiken mer än vad vi gjort tidigare. Vi hoppas att det blir gig både på hemmaplan och i andra länder. Vi börjar spela igen i början på sommaren.
Hur kommer det nya albumet skilja sig från debuten?
– Som sagt, vi har varit lite noggrannare nu, förra skivan var det mer att vi gjorde låtar och så blev det en skiva. Nu tänker vi mer att varje låt skall vara “den där låten”, en hit, och att vi vill ha ett tydligt budskap i varje låt.
Safari Sound kan mycket väl vara nordens hårdast arbetande sound just nu. Varje vecka hör vi dem i Musikguiden på P3, titt som tätt släpper de nya mixtapes och ännu oftare spelar de på klubbar i Stockholm, Sverige och resten av världen. Nu är de aktuella med en ny klubb tillsammans med Link Up Bookings och en turné i Japan.
12 april är det premiär för Stockholms nya reggae- och dancehallklubb LOUD:R. På premiärkvällen gästas man av Chronixx, ett av jamaicas hetaste namn just nu.
- LOUD:R är en dancehall- och reggaeklubb som vi startar tillsammans med Link Up Bookings. Det kommer finnas ett golv med fokus på nytt och en loungeavdelning med foundation. Målet är att ha internationella akter vid varje klubbtillfälle, säger DJ Shirkhan, ena halvan av Safari Sound.
Safari Sound kommer ursprungligen från Malmö men har tillbringat de senaste åren i Stockholm.
Hur ser du på klubblivet för reggae och dancehall i Stockholm just nu?
– Jag tycker det har varit väldigt torrt på sistone, med många inställda events. Antagligen livas det upp mer nu mot våren. Jag hoppas att stockholmarna kan börja uppskatta dj:s o sounds lite mer så man inte bara behöver stora liveakter för att fylla en dans. Soundsystemkulturen måste få mer status. Inte bara i Stockholm utan i Sverige generellt.
Vad har Safari Sound mer på gång?
– Vi är på Japan-turné denna vecka, sju spelningar på tio dagar. Vi firar 10 år i år så vi har massor av roliga grejer på gång, bland annat en massiv fest senare i år. Vi släpper också en ny t-shirtlinje med Reebok Classics snart och fortsätter att sända radio varje fredag på Musikguiden i P3.
Hasan Ramic är dubbelt aktuell och en av reggaesveriges viktigaste utposter i mainstream-media. Tillsammans med Eveliina Kokko driver han podcasten Forward Radio och sedan några veckor tillbaka är han återkommande skribent på SVT:S PSL-blogg.
Forward Radio levererar, ungefär och lite oregelbundet, ett avsnitt per vecka och avhandlar modern dancehall och reggae. Idén till podcasten kom ur ett reellt behov, säger Hasan Ramic. Ett tomrum som behövde fyllas.
– Vi lever liksom lite i podcastens tidevarv. Jag och Evelina såg en lucka där, eftersom det inte fanns någon prattung podcast som behandlar modern dancehall och reggae. Vi försöker göra programmet så anpassat till den jamaicanska musikproduktionen som möjligt. Vi pratar om nya rytmer och singlar och sedan försöker vi få in lite skvaller och eventtips.
– Vi försöker hålla det så jämställt som möjligt också, att spela lika många kvinnliga som manliga artister. Vilket är en utmaning i sig.
”Man tackar inte nej till Sveriges kreddigaste musikredaktion”
Hasan Ramic skriver sedan en kort tid tillbaka för SVT:s PSL-blogg. Hans något luddiga arbetsbeskrivning är att ”bevaka svensk urban musik”.
– Mitt mål har på något sätt blivit att skildra den svenska hiphop- och reggaeidentiteten. Jag kommer alltid ha en utgångspunkt i aktuella musikhändelser, men det finns fler och intressantare historier att berätta än vem som släppte vad idag.
Under sin tid som skribent på Nöjesguiden startade Hasan Ramic en serie blogginlägg under vinjetten ”Den svenska dubplateakademien”, en lätt nördig och insnöad kartläggning av svenska soundsystems och deras dubplates. Nu lovar Hasan att den serien snart återkommer i form av en podcast i samarbete med PSL.
Vad tycker du om reggae- och dancehallklimatet i Sverige just nu. Vilka är dina favoritartister?
– Jag tycker att Sverige börjar bli ett fantastiskt reggaeland. Vi har äntligen släppt hiphopen, rocken och proggen för att bygga en egenimporterad variant av dancehall och reggae, utan att vara ett exotiskt bihang. Jag gillar mycket av det som släpps med favoriterna är Kapten Röd och Sanjin & Youthman. Sen tror jag att Jeepstar har en framtid för sig, bara han slutar göra iPhone-spel och skriver ny musik istället.
I augusti frågade jag om festivalens framtid finns på ett nöjesfält. Nu är det klart att Furuvik Reggaefestival kommer tillbaka 2013 och frågan har fått ett glädjande svar.
Med artister som Israel Vibration, U-Roy och Protoje lutar allt åt en upprepning av förra årets festivalsuccé i Furuviksparken utanför Gävle. Då kom en större publik än vad någon vågat räkna med och det fåniga motstånd som dök upp i festivalens kölvatten kvävdes ganska fort med sunt förnuft.
Vi ser fram emot en fantastisk fest och fler spännande artistsläpp.
Björn Owen Johansson
Jag minns när jag hörde talas om Jeepstarr första gången. Det var en gemensam bekant, då gitarrist i Kapten Röds kompband, som tipsade mig om ett youtubeklipp från Arvikafestivalen. Jag minns inte vilket år det var, men jag minns att en ung ettrig sångare sjöng något om att “babylon kommer aldrig bli min boss”. Om och om igen. Trots dålig ljud- och bildkvalitet var det något alldeles overkligt bra över just den där raden.
Den unga ettriga sångaren hette Jeepstarr och där i Arvika uppträdde han på Ziontist Sound med bland annat Snakka San (som även han var en för mig okänd förmåga på den tiden).
Flera år senare
Sedan gick åren och sedan dess har jag och Jeepstarr mötts i många sammanhang, på scener och dansgolv, på diverse barer och överallt där reggae har spelats. Med jämna mellanrum har han spottat ur sig en singel eller två, tillsammans med Snakka San och Ludde gjorde han ett showcasealbum under namnet Kapellet (tidigare Snakkas Kapell, ännu tidigare Ei Saa Peittää Crew) och live har han dykt upp i all tänkbara sammanhang över hela landet.
Jeepstarrs stil är inte alldeles lätt att sätta fingret på, ännu svårare att placera i något fack. Så det låter jag bli. Jag nöjer mig med att konstatera att Jeepstarr har en egen stil, en egen stämma och ett eget sätt att skriva texter. En unik metod som en svenskalärare säkert skulle kunna strukturera, systematisera och analysera. Själv nöjer jag mig med att den sticker ut, skiljer sig från allt annat och är väldigt, väldigt bra.
Rotlösa singlar
Nyligen släppte Jeepstarr sitt första egna album. Att kalla det ett debutalbum är lite onödigt med tanke på alla EP’s, samarbeten, singlar och så vidare men det är ett slags sammanfattning. En samling singlar och några nya låtar, placerade i en viss ordning och utgivna enligt konstens alla regler.
Skivan heter Rotlösa Singlar och är oerhört bra. Enligt mig något av det bästa på den svenska reggaescenen på flera år. Väl i klass med Kapten Röds hyllade andra album. Ett hopp för en svensk reggaescen som de senaste åren inte skapat särskilt mycket spänning. Om något negativt ska sägas så är det att den där låten om att “babylon kommer aldrig bli min boss” aldrig blev färdigskriven.
Bästa spår (och video): Jag minns
Björn Owen Johansson
