Den trettionde i första 2010 kommer kanske gå till historien som den dag då absolut flest reggaeevents ägde rum i Stockholm. På Energikällaren firade en rad artister med Tony Rebel och Queen Ifrica i spetsen Bob Marleys födelsedag. Internal Dread med vänner dubbade natten lång på mosebacke och Tesfa sound system med gästerna Slimmah sound och Jah melodie från Holland lät gästerna på restaurant vilda västern lapa i sig bas in på småtimmarna.

Personligen var jag inte på något av överstående event utan valde istället att åka till Hornstull för att se Tippa Irie och lite annat smått och gott. Med tanke på konkurrensen om publiken denna afton var uppslutningen förvånansvärt bra, drygt 750 personer besökte strand och var dessutom med på noterna rakt igenom Tippa’s spelning.

Jag ser Tippa Irie som evigt ung. Trots att han lagt på sig lite och ser betydligt äldre ut än han gjorde 1986 så är han än idag en minst lika duktig deejay vilket han också bevisade ikväll. Tippas fastchattande studsade fram och tillbaka i lokalen utan att egentligen någon hann med. Däremellan bad han obligatoriskt publiken att svara med att ropa ”weed” när han ropade ”sensi” och annat publikfrieri som jag tvivlar på att han gjorde när han chattade på Saxon under den andra halvan av 80-talet. Tempot hölls dock upp bra och showen blev aldrig det minsta tråkig. Något som däremot måste bekräftas är att bara för att man håller uppe tempot och kan deejaya som man gjorde för 20 år sen så betyder inte det att låtmaterialet håller. Tyvärr blev det alldeles för lite klassiker och för mycket nytt. Faktum är att den enda gamla låten jag med säkerhet minns spelades under kvällen var ”lyric ah rhyme”. Dock gjorde han en remake på den låten på Curtis Lynch Come Downrytm som släpptes 2009 och således var det den rytmen som spelades.

Överlag en bra spelning. Tippa hade leendet, lekfullheten och snabbheten men visst hade det varit skoj att få höra ”rebel on the roots corner” eller ”It’s nice to have the feeling your the best” också.

Kalle Björk