Malmöklubben Gully Creepin som drivs av Safari Sound har funnits i ett år. Det firades i fredags med dancehallvärldens svar på Backstreet Boys – T.O.K.

Sedan starten har Gully Creepin imponerat med en lång rad fantastiska artistbokningar. Bland de gästande artisterna minns man bland annat Collie Buddz, Luciano och Beenie Man. Därför är det inte direkt överraskande att en av Jamaicas, och världens, mest framgångsrika dancehallgrupper bjuds in för att fira det första året.

Det är ett vindpinat Malmö och en stelfrusen kö som rör sig långsamt utanför Inkonst. På scen värmer DJ Geels upp publiken och tempot är redan högt. Lokalen fylls snabbt och när Safari tar över scenen med Sammy K vid scenkanten börjar dansen på allvar.

T.O.K. dyker upp en stund senare och efter en synkroniserad och väl utstuderad entré ger de en uppvisning i stämsång, snusk och bra melodier som varar länge. Nästan onödigt länge.

Det som gjort T.O.K. så framgångsrika är i första hand en unik känsla för lättillgängliga melodier. Det är som sagt ett pojkbandskoncept, stöpt i en västindisk form. Inga konstigheter. Inget krångel. Lättsamt utan att bli för tramsigt. De fyra medlemmarnas röster smälter ihop i perfekta stämmor och harmonier. De får det att verka enkelt, men självklart är det år av rutin och övning bakom det perfekta samspelet.

Tyvärr har T.O.K. lagt lika stor möda på att vädra sin homofobi som på att snickra perfekta refränger. I en handfull låtar är det våldsamt homofobiska budskapet alldeles uppenbart och för oss i Europa mer än svårsmält. Flera av dessa låtar utelämnar de numera när de uppträder i Europa och den här kvällen spelas bara nåon enstaka.

Mot slutet av konserten sänks tempot och med uppmaningar om att skänka pengar till jordbävningsoffren i Haiti (vilket är ett uttalat mål för kvällen) spelar T.O.K. Guardian Angel och Footprints, två fantastiskt vackra ballader som visar att de fyra kvinnokarlarna har fler sidor.

Gully Creepins första år var en succé. Allt talar för att framtiden också blir det.

Björn Owen Johansson