Det är nu ett år sedan Jr. Eric lämnade den svenska reggaescenen. Han dog, alldeles för ung, efter en trafikolycka i Thailand. Saknaden efter Jr. Eric kom på flera sätt att prägla 2009. Dels genom minneskonserter och artisters hyllningar, dels genom hans debutalbum Raggamuffin på svenska som färdigställdes efter hans död.

Alla som träffade Erik minns honom mycket väl. Han var den typen av färgstark personlighet som alltid gjorde avtryck i de människor han mötte. Han bjöd på sig själv, skrävlade, skojade, inspirerade och spelade roll.

Sista gången jag träffade Erik var på ett hotellrum i Stockholm några veckor innan han for till Thailand. Mitt i natten, eller framåt morgonen, vinglade ett dussin reggaeprofiler omkring i hotellets korridorer på jakt efter rätt rumsnummer. Någonstans på vägen gick vi förbi ”Junior Suite”, Erik skojade förstås om att det var där han skulle bo.

Vi pratade om att göra en intervju för Reggae Galore om att han, tillsammans med några andra, hade köpt en bar i Thailand och skulle åka dit under vintern. Något om ”reggaesveriges ambassadör i sydostasien” skrockade vi. Vi skulle höras av innan han åkte sa vi.

Det rann dock ut i sanden, som så mycket gör när man inte vet hur viktigt det är, och vi talades inte vid förrän han hade åkt till Thailand. Han ringde mig i ett helt annat ärende från en stimmig gata i Bangkok och vi pratade en stund. Den där intervjun ja, ”jo den ska vi göra”, sa vi . Men vi hade inte tid just då tyckte vi. Man tycker lätt det när man tror att det finns hur mycket tid som helst.

Det finns två anledningar till att jag minns detta så tydligt och skarpt. Dels förstås för att det var sista gången jag träffade och talade med Erik. Sådana möten blir i efterhand tydliga minnen. Dels beror det på att Erik var en person som satte spår. Gjorde intryck. Idag kan vi glädjas åt de djupa spår som Jr. Eric lämnade  i den svenska reggaescenen.

Stila i frid, Erik!

Björn Owen Johansson