En fredagskväll ett par dagar innan jul i ett vinterdassigt Stockholm är kanske inte den optimala inramningen för en spelning med en ny artist som Terry Lynn. Att fröken Lynn själv inte har sovit mer än ett par timmar natten före Stockholmsbesöket gör säkert inte det hela lättare. Vår planerade intervju blir omdirigerad ett antal gånger för att Terry måste försöka få ett par timmars sömn innan konserten på Södra Bar.

När intervjun sedan väl blir av i ett källareutrymme med Guitar Hero-dekorerade väggar under klassiska Hotel Malmen är det med en tillmötesgående, ytterst vänlig men väldigt, väldigt trött artist. En lätt nervös känsla kommer över mig när jag efter vårt samtal beger mig upp längs Götgatan mot Mosebackes höjder.

På vägen in på Södran blir jag dessutom ganska fundersam, på gränsen till smått skärrad, när jag ser den publik som är på väg in. Kön består nämligen till största del av julbordsfryntliga grabbgäng som trixar med entréavgiften. Den tidigare nervösa känslan övergår nu snarare i ett ”hur ska det här gå”?

Vilket späds på ytterligare när Terry Lynn, efter ett mycket effektfullt lätt bibliskt bildspelsintro, drar igång och ljudet visar sig vara en ren katastrof. En märkbart irriterad Lynn fortsätter i en och en halv låt innan hon kliver av scenen och ber ljudteknikern ”to fix it”. Publiken verkar vara på gränsen till helt oengagerad och mest intresserad av att hänga i baren och diskutera de senast inköpta julklapparna.

Rewind.

Terry går på igen, efter diverse teknikskiften på scen, och nu är det som om någonting har hänt. Hon visar upp en helt annan attityd. Mer fokuserad, mer avslappnad och med en jävlar anammakänsla som smittar av sig på publiken som även den verkar vara mer med på noterna denna gång.

Terry Lynn levererar sin moderna technodancehall på ett imponerande sätt. Det är ett pumpande modernt beat som sköljer över oss, och det är plötsligt som vi inte befinner oss på Södermalm i Stockholm utan någonstans i områdena kring the Waterhouse, Jamaica.

Det finns en självklarhet och övertygelse i Terry Lynns framträdande som är svår att värja sig emot och det smittar av sig på publiken. Det var länge sedan jag bevittnade en sådan vändning av en konsert efter en sådan katastrofal start. Men Lynn lyckades, och vänder det till en knock-out seger.

Vi får en hel del material från ”Kingstologic 2.0” men även en hel del nytt material som fortfarande befinner sig på demostadiet men som ger en fingervisning om att Lynn blir väldigt intressant att följa även i framtiden.

Som extranummer får vi dessutom ett set av de Johan-Hugo (Radioclit/The Very Best) producerade låtarna från deras gemensamma samarbete ”Red Stripe presents: It Was Written”. Där den nyligen Sverigesläppta ”Jamaican Girls” sticker ut på ett alldeles charmant sätt med sin Dr. Alban-sampling.

Hela Terry Lynns framträdande ackompanjeras på ett ytterst effektfullt set av Peter Dean Rickards bilder som back-drop. Det visuella intrycket förstärker både Lynns texter och det hårda beatet.

Det ska också bli intressant att följa Despotz Records i framtiden. Bolagets samarbete med Lynn ger förhoppnings utrymme för ännu fler akter från den karibiska delen av musikbranschen.

Peter Johansson